”Det har hjälpt att vara lite utåtriktad”

Att vara nära anhörig till en person med en demenssjukdom kan vara påfrestande på flera sätt. Kerstins man Ove drabbades av Alzheimers när han var i 60-årsåldern. Trots många år av att ge vård och stöd så har hon inte tappat gnistan.
– Jag har inte gått helt fri ifrån bekymmer i livet, men är en gladlynt person, säger hon.

Kerstin

Foto: Emma Danielsson

Kerstin ger med sin varma utstrålning mycket riktigt intryck av att vara en positiv person. Hon berättar om livet med sin man Ove, om hur deras historia började när de träffades när de bara var 16 och 17 år gamla. Hon berättar om ett rikt liv tillsammans, en tvåsamhet som så småningom utökades med två barn, en son och en dotter.

– Ove skjutsade runt sonen till idrottsaktiviteter flera kvällar i veckan, jag skulle säga att han var lite av en curling-pappa, minns Kerstin och ler.

Utöver vardagslivet delade hon och Ove flera gemensamma intressen. Bland annat tyckte de om att resa ihop, de firade exempelvis sitt silverbröllop i Paris. Vintersport var också något de båda tyckte om, med ”skidåkning på både längden och tvären” såväl som skridskoturer över isen.

Kerstin börjande märka att allt inte stod rätt till med Ove när han var en bit över 60.
– Han klippte ner påskliljor som stod i full blom ute i trädgården, och så skruvade han sönder stereon för att laga den, trots att den inte var trasig.
Symtomen tilltog och Kerstin skrev så småningom ett brev till husläkaren för att få hjälp. Ove fick en remiss till Minnesenheten, där han fick genomgå tester för att läkarna skulle kunna ställa en diagnos.
– Det var så skönt att få komma dit, personalen var som änglar!
Det blev ett antal besök på Minnesenheten, och att diagnosen sedan visade att Ove hade Alzheimers kom inte som någon överraskning för Kerstin. I samma veva fick också hon veta att det fanns informationsträffar kring demenssjukdomar på ABF.
– Det var så vi fick veta att Solhöjdens dagverksamhet fanns och att vi kunde söka dit. Vi kontaktade biståndskansliet och fick en jättebra biståndshandläggare. När beslutet var igenom fick Ove åka hemifrån två dagar i veckan. För mig som anhörig betydde det väldigt mycket att få de timmarna för mig själv.
Dagverksamheten två gånger i veckan utökades efter hand till växelvård en vecka i månaden. När Ove så småningom behövde tillsyn dygnet runt fick han komma till Björkbacken, ett gruppboende för demenssjuka.
– Att skjutsa honom dit var svårt, det var svårt att säga att han inte ska bo hemma längre. Jag åkte till honom flera gånger i veckan. Men det var bra där och personalen var fin, de var så välkomnande och bjöd alltid på kaffe.

Ove gick bort i april 2012, och även om sjukdomsförloppet var en process som pågick i ett decennium så är saknaden efter honom stor.
– Jag kan sörja fortfarande för att han var en sådan bra man, jag kan tycka att det är orättvist. Framförallt saknar jag honom så som han var innan han insjuknade. Det var förstås en rätt stor omställning att ha en man som gick från att vara stor och stark till att inte kunna prata. Men jag såg det samtidigt som något naturligt. Jag har inte gått helt fri ifrån bekymmer i livet, men är en gladlynt person.

Vad betyder anhörigstöd för dig?

– Bra anhörigstöd betyder för mig en bra biståndshandläggare som kommer hem och berättar vad man kan få för stöd. Sen har man själv ansvar för att anmäla sig till saker, det finns ju föreläsningar och anhöriggrupper att gå på. Man måste våga höra sig för, annars blir man ju sittande!
Kerstin hade också överlag en god uppbackning av sitt sociala nätverk, framför allt av bra personal och vänner.
– Jag ville inte att våra barn skulle belastas, jag har haft turen att möta hjälpsam och tillmötesgående personal. Jag kunde förstås också lätta hjärtat med vänkretsen, de har lidit med mig då de flesta känt både mig och Ove sedan gammalt.

Hur hämtade du kraft under tiden som anhörig?

– Jag har hela tiden varit noga med att inte göra avkall på min person. Jag har tagit hand mig själv, gått till frissan och så har jag alltid haft mina pärlörhängen på när jag gått ut för att liksom känna mig klädd. Det som har hjälpt mig mest skulle jag säga är att jag har varit lite utåtriktad. Jag är ju visserligen inte anhörig längre, men det har alltid varit viktigt för mig att komma ut och vara social. Nu har jag en vävgrupp och så går jag på teater ibland. Sedan går jag mycket gärna med de små barnbarnen till Junibacken, säger Kerstin med ett leende.

Text: Emma Danielsson


Har du en historia att berätta som du vill dela med dig av?

Är du anhörig till någon och vill dela med dig av din historia till andra? Ditt bidrag är till stöd för andra anhöriga och är mycket välkommet. Hör av dig på adressen saf.info@huddinge.se