”Det underlättar att ha lite rå galghumor”

För några år sen började Agneta märka att hennes mamma Eva började uppträda annorlunda. När hon och hennes syster skulle komma på besök dukade Eva fram för betydligt fler gäster, gästerna som bodde ute på balkongen.

– Hon var förbannad över att hon inte hade tillgång till sin egen balkong! Vi insåg att hon börjat få hallucinationer.

Foto: Emma Danielsson

– Mamma blev också rädd för tv:n då hon trodde att det som utspelade sig där hände på riktigt. Detta ledde till ett flyktbeteende, vid ett tillfälle hittade grannarna henne ute i trapphuset iklädd endast ett nattlinne. En demensutredning gjordes, och den visade att Eva hade Lewykroppsdemens. Detta förklarade synhallucinationerna och minnesstörningarna.

Agneta och hennes syster insåg att det var dags för deras mamma, som då var en bit över 80, att flytta från sin lägenhet på Kvarnbergsplan till ett boende.
– Min syster ringde biståndshandläggaren och pratade med mamma, som först inte ville flytta. Men mamma hade en väninna som bodde på Västergården, så vi förvarnade henne om att vi skulle komma och sedan åkte vi dit allihop. Väninnan pratade så gott om Västergården att mamma tänkte om, ”Jag förstår att ni är oroliga för mig, så jag fogar mig”, sa hon.

Från det att beslutet var taget gick det fort att få en plats, det var ”en räkmacka” som Agneta uttrycker det.
– Det var mycket tack vare att en demensutredning gjorts som det gick så smidigt, då personer med en diagnos har lättare att få boende.
Agnetas mamma flyttade in på Västergården strax före julen 2013.
– Jag sörjer jättemycket att jag inte har kvar min mamma, att hon är sjuk. Sen är jag samtidigt glad att hon fick vara pigg så länge.

Agneta berättar om sin mamma med stor värme och beskriver henne som en mycket självständig person. Förutom några år som hemmafru under 60-talet, har hon alltid arbetat.
– Min pappa var sjökapten, så han var borta i några månader i taget. Mamma fick ju klara allt praktiskt själv, hon tog hand om oss, betalade räkningar och tankade bilen… jag skulle nog säga att hon hade mer koll än vad pappa hade!
Agneta ger bilden av att stå sin mamma väldigt nära, och berättar att de hittat på väldigt mycket roliga saker ihop genom åren. Det har varit utflykter, resor, restaurangbesök och fester. Något som hon också förknippar med sin mor är en stor portion humor.
– Mamma var väldigt humoristisk, och det är hon fortfarande. Jag vet att hon är omtyckt på Västergården för att hon är en enkel person att ha och göra med, hon busar gärna till det.
Agneta driver Trosa Stadshotell och när mamma Eva var piggare var hon ibland där och hjälpte till, exempelvis med att putsa silver.
– Hon kunde säga saker i stil med ”här får de äldre slava!”, fast med glimten i ögat.

Vad är anhörigstöd för dig?

– Jag skulle säga att min syster är mitt anhörigstöd, vi bollar jättemycket. När mamma blev sämre och det var dags att göra något åt saken upplevde vi båda att vi körde över henne. Det kändes verkligen inget vidare, men vi hade inget alternativ. Det är fantastiskt att vara två och kunna stötta varandra, inte minst i sådana lägen.
Agneta känner att hennes mamma är i goda händer, vilket också hjälper till.
– Det underlättar för mig som anhörig att jag har bra kontakt med Västergården, både med chefen och med kontaktpersonen. Mamma trivs. Det är henne det handlar om, hennes trygghet är på Västergården och inte hemma hos mig. Jag kan tänka mig att det är ett helvete om den närstående inte har det bra. Mamma är ju bland de käraste som finns.

Hur hämtar du energi?

– Jag går i skogen med hundarna eller tränar. Ibland när jag känner för miljöombyte åker jag upp till Stockholm. Helt enkelt att göra roliga grejer som gör att man får koppla av och skratta lite.
Agneta pratar också om vikten att vara positiv och acceptera att saker och ting är som de är.
– Man måste se möjligheter istället för det negativa, för det gör det mycket enklare. Och vad gäller ens närstående som blivit dement, så tror jag att det är bra om man i så stor utsträckning som möjligt ska behandla den personen som tidigare. När jag pratar med mamma är det ibland som ett ormbo, ingen logik någonstans. Men det är bara att ta det för vad det är, att acceptera att så här är det nu. Det underlättar att ha lite rå galghumor för att klara av situationen. Mamma har det och pappa hade det också, så det ligger i släkten.

Text: Emma Danielsson


Har du en historia att berätta som du vill dela med dig av?

Är du anhörig till någon och vill dela med dig av din historia till andra? Ditt bidrag är till stöd för andra anhöriga och är mycket välkommet. Hör av dig på adressen saf.info@huddinge.se